Det finns inga ursäkter. Utan min almanacka går min värld under och jag förlorar all uppfattning om vad det är för dag, vecka, månad och år och vad som förväntas av mig.
Att jag är tidsoptimist är svårt att undgå att uppmärksamma, "akademisk kvart" är min favoritterm. Dock verkar jag ha gått steget längre och totalt förlorat uppfattningen om vad som hinns med på ett dygn och inte. Jag tackar aldrig nej till uppgifter och ges därför aldrig en ledig dag vilket innebär ett stegrande av paniken. Utan post-itlappar vet jag knappt mitt eget namn.
Trots det har jag inte överväldigande mycket i skolan. Det är allt annat. MUF Ulricehamn, MUF Södra Älvsborg, blodprov, Årsbok, körkort, studentattiraljer, nattsömn och annat som tar mer tid än jag äger. Komiskt nog är det nu blodprovet som snat får bägaren att rinna över.
Problemet med min tidsoptimism ligger inte i att jag tror mig hinna till planerade mål på kortare tid än vad som krävs. Problemet ligger i att jag tror att en minut är så mycket längre än vad den egentligen är.
Jag ska för övrigt gå och lägga mig snart. Natten till i fredags sov jag 11 timmar och tyckte mig må dåligt av för mycket sömn. Natten därpå sov jag de rekommenderade åtta och insåg att jag behövde mer. Men det är lugnt. När jag blir pensionär ska jag tagga ned. Det är inte mer än 44 år kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar